Efter första världskriget kunde de länder som besatt den tekniska kapaciteten bygga upp och utveckla stridsflyget. Erfarenheterna från kriget och tänkbara användningsområden i framtida krig gjorde att framförallt bombflygplanens utveckling tog långa kliv framåt.
Under 30-talet var flygvapnet i ett uppbyggnadsskede. 1936 fastställdes att det inom sju år skulle ha uppnått full styrka. När det började dra ihop sig till ett nytt stort krig i Europa tre år senare kunde man konstatera att det man hade inte var tillräckligt. Flygplan var dyra att tillverka, och de statliga anslagen var för små. Den inhemska flygindustrin hade begränsad kapacitet, och det blev allt svårare att importera plan. Sverige hade till exempel 1938 haft för avsikt att köpa nya spaningsplan från Frankrike, men de flygplanen konfiskerades av fransmännen nu när läget förändrats.
På våren 1939 byggdes strandbefästningar utmed Skånes kust, eftersom hotet från Europa var påtagligt. Jaktflygförband förlades till Skåne för att hålla koll på utländsk flygaktivitet. Den officiella anledningen var att övningar i skjutning och bombfällning skulle utföras. Vid flertalet tillfällen motade svenska stridsplan bort alltför närgångna tyska spaningsplan, vilket hade en klart dämpande effekt på den spaningsaktiviteten.
